majaslivsbakelser.blogg.se

Ja du. Idag har jag vart och tränat. Jag och Kajsa.

Den typiska tanken "varför gör jag inte detta oftare, så sjuukt skönt detta var" infann sig såklart.

 

Det är nog säkert 2veckor sen sist. Fett värt att betala 510kr varje månad :) ingen ångest över detta faktum.

Tränar cirkus 2ggr i månaden, det är ju onödigt att överdriva. Man har ju ett liv och passa.

 

Nej ärlig talat. Fan va det är många saker som jag går och har småångest över. Ingen seriös på det sättet men den stör mig, den petar sådär obehagligt/klibbigt på mig. Stör min livsfrid, irriterar.

 

Å vet ni va, det är saker som jag skjuter fram. Problem som egentligen bara kan lösas upp som en brustablett om jag tar tag i det, får tummen ur, slutar påsa mig i soffan..

 

Skulle vilja kalla mig lat, jag skulle kunna säga att "jag är mindre bra på att få tummen ur".

Hoppas denna lathet är tillfällig, någon 21års fas som dr Phil menar på att alla ungdomar genomgår.

 

För om detta inte visar sig vara en fas kommer jag nämligen i framtiden ha sjuka stoppen i handfatet, ostädad lägenhet, räkningar som väntas på att betalas, meddelande till vvänner som borde skickats, gymkort som borde användas, alldeles för mycket oren tvätt och alldeles för lite ren, mat i kylskåpet som borde slängas, naglar som borde klippas och beslut som borde fattas..

 

Dessa orosmoment ,som är så små och lortiga att till o med en fluga hade lyckats hoppa över dem, blir så stora tillsammans när man skyfflar skiten i hög. Det förstör lugnet i hjärtat, vinden på åkern, kaffet i koppen, sömnen vid nallen, glassen vid stranden, måsen.. A ni fattar.

 

Men som den kloke säger: går problemet att lösa? Varför oroa sig? Går det inte att lösa problemet? Varför då oroa sig över det?

 

Sant dä!