majaslivsbakelser.blogg.se

Ni vet när man glömmer pastan på spisen. 

Först kokar det över. Sen bräns det vid. Vattnet börjar försvinna från grytan och pastan börjar till att lukta skumt, bränt. 

Det bildas tjock, grå rök.

Hettan från plattan fortsätter att hätta på, du bestämde dig för att ta en dusch med inkluderad insmörjning och rakning, ingen levande varelse har tid att dra ner värmen.

 

Jag kom ut ur duschen, ut från badrummet (inlindad i min kimono av kashmir) in i en vägg av grå rök. 

Pastan stog på spisen i lågor, lika så spisen, kryddorna, gardinerna och mina innertofflor..

 

Jag blev rädd såklart. Jag tänkte att nu måste jag bort här ifrån, skör som jag är, klen som jag är, rosa som jag är, doftande som jag är, tjej som jag är.

 

Jag sprang ut ur lägenheten, ut i korridoren och följde nödskyltarna.

 

Sprang i skyltarnas riktning. Blev att jag hamnade i ett mystiskt rum i källaren.

 

Rummet som hade en frisk luft påminde mig plötsligt om hur mycket rök jag luktade från min kimono.

"Tur att mamma inte är här" tänkte jag.

Hon skulle trott att jag tjuvrökt.

Hur skulle jag förklara mig?

 

"jag kokade bara lite pasta, rakade benen för länge, pastan började brinna"?

 

Njaa, den hade inte mamma köpt.

Jag äter inte pasta (LCHF) och jag rakar inte benen noggrant (om jag nu skulle få för mig att raka dem)

 

För att på ett ganska groteskt sätt göra en sjuk och lång historia kort. 

Fann det nödskyltarna pekade mot. Det dem utlovade, det som stod skrevet på skyltarna.

 

Ett glas saft.

 

Ja jag var törstig, sprang ju ner (eller gick med snabb hastighet). 

 

Saften var kall. Den var god.